Hej,
Under juli månad har jag passat på att lyssna till en hel del intressanta föredrag på frukostmötena som hålls på hamnplan i Simrishamn. Något jag för övrigt varmt kan rekommendera om du planerar en tripp till Österlen nästa sommar.
Föredragen har varit av de mest skiftande slag, allt från Peter Gärdefors, professor i kognitionsforskning till Ulrika Knutsson, kulturjournalist och Cecilia Uddén, Sveriges radios mellanöstenkorrespondent. Mycket intressant att lyssna till med andra ord.
Men jag som kommunikatör kan ju heller inte låta bli att fundera på upplägg och hur de framför sina presentationer.
En regel som vi ofta talar om i kommunikationssammanhang är längden på föreläsningen. Forskningen menar att vår hjärna har svårt att koncentrerat lyssna mer än 45 minuter. Detta är också något man har tagit fasta på för frukostseminarierna och tiden är just satt till ca 45 min för föredragshållarna. Men som alla vet som är engagerade talare så kan det vara svårt att hålla tiden, man vill ju ge så mycket. Och tiden för den som talar flyger lätt iväg. Men då måste jag ta fram min gamla käpphäst ”kill your darlings!”
Jag minns speciellt en av talarna, en journalist som hade ett mycket intressant ämne om Europa och främlingsfientlighet. Alla vi i publiken lyssnade med koncentrerade öron. Men efter 45 minuter, ja det var nästan på sekunden när, så kunde jag märka både på mig själv och också bänkkamraterna, hur vi började skruva på oss. Det blev helt enkelt svårt att hänga med i vad han sa.
Men så minns jag också några få undantag från regeln. Den första var Emil Jensen som varvar sina kloka tankar med gitarr och sång. Inte så konstigt, under ett sådant föredrag eller snarare föreställning får alla våra sinnen sin beskärda del och vi rycks med och orkar på så sätt hålla koncentrationen uppe betydligt längre.
Det andra undantaget var Cecilia Uddén. Hon lyckades hålla koncentrationen på sin publik betydligt längre än de utsatta 45 minuter och hade nog kunnat fortsätta ännu längre. Men vad gjorde hon? Hennes ämne var absolut inte lättlyssnat, mycket ”namedropping” som kräver sin koncentration bara den. Och även ämnet, konflikten i mellanösten, är inte så lättlyssnat för gemene man.
Vad Cecilia gjorde var att hon gav våra hjärnor, det jag brukar kalla, ”bensträckare för hjärnan”. Hon bröt av sin föreläsning med en lättsam berättelse som en parallell till det hon talade om.
Hennes berättelse i detta fall handlade om hur hon som svensk hade förutfattade meningar om vad amerikanare vet om Sverige. En rolig berättelse som vi alla kunde känna igen oss i. Berättelsen blev på så sätt ett ”andningshål” för publikens koncentration. Under en liten stund fick vi koppla av med något annat. Men, märk, berättelsen var inte tagen helt ur luften. Hon kunde direkt koppla tillbaka till det hon talat om tidigare. Mycket skickligt!
Det här är något jag tycker vi som talar inför publik och vill kunna hålla den uppmärksammad på det vi har att säga borde tänka på och använda oss av betydligt oftare än vad de flesta av oss gör.
Så ge din publik en berättelse som ”bensträckare” så håller du uppmärksamheten vid liv.
Härlig helg!
Cecilia
