När vi associerar så skapas fler kopplingar mellan minnen, vilket är viktigt för förstärkningen av långtidsminnen. Informationen görs meningsfull till det vi redan vet.
En berättelse skulle man kunna säga bygger på associationer. Jag berättar om den lilla flickan, du associerar till en liten flicka som du föreställer dig, en flicka du kanske mött en gång (ett gammalt minne). Den nya informationen görs meningsfull i förhållande till det du redan vet. Det hjälper hippocampus (en del av den inre strukturen i hjärnan, limbiska systemet, hippocampus är involverat i bl.a. bildandet av nya minnen). När du kopplar ny information till gammal så drar du helt enkelt fördel av en redan upptrampad neural väg.
Detta betyder också att berättandet inte bara är effektivt när du vill få andra att komma ihåg det du sagt utan det är även effektivt för dig som skall berätta.
Som skådespelare vet jag hur svårt det kan vara att komma ihåg repliker för en roll i en teaterscen. Det är också en fråga jag ofta får; ”Hur kan du komma ihåg alla dina repliker?”
Mitt sätt att minnas är att ”se” berättelsen och min rollfigur framför mig. Jag ser och hör hela berättelsen inne i mitt huvud. Likadant gör jag när jag skall förbereda mig inför en föreläsning, jag gör helt enkelt hela föreläsningen till en berättelse där allt händer; jag talar till min publik, jag ser min publik och jag hör min publik. På så sätt memorerar jag det jag skall säga men jag får även en mental förberedelse, jag har ju redan gjort allt i mitt huvud och då blev det succé, självklart så blir det så även i verkligheten.
Så min slutsats denna vecka blir; berätta gärna för andra men lika viktigt är att du berättar för dig själv.
Härlig helg!
