Hej alla mina kära bloggläsare.
Denna vecka har verkligen inte varit en vecka som alla andra. Den började med snöstorm och fortsatte med gallstensanfall med sjukhusvistelse för min del som följd.
För mig som annars ser mig själv som en kärnfrisk person, gav det verkligen ett nytt perspektiv på livet.
Det som slagit mig mest är nog hur lite som behövs för att vi skall känna oss antingen bättre eller sämre till mods.
Att personalen ser mig även om det inte är just jag som står på tur. Och då menar jag inte att de måste stanna upp och prata (för det hinns kanske inte med) utan den där lilla blicken och leendet som bekräftar att jag finns.
Tänkte speciellt på detta igår kväll när jag såg ett inslag på TV om hur ofta våra invandrare blir sämre bemötta inom sjukvården. Det kvinnan sa i inslaget var just att ingen brydde sig, ingen såg henne.
Här i Ystad där jag vårdats måste jag ge personalen en stor eloge för just detta att de ser och bryr sig. Jag kan se och förstå att de har bråttom och mycket omkring sig, men leendet och blicken bär de ändå med sig.
Det här att bli sedd är ju ett av människans viktigaste behov. Och tänker vi efter så vad kostar ett leende? Inte mycket, vare sig i tid eller heller något annat. Att något så litet kan ge så mycket, det är väl fantastiskt!
Så mina vänner le mot omvärlden, den kommer att tacka dig!
Härlig helg!
önskar
Cecilia
