Två veckor blev visst en. Även om det heter långfredag så försvann den för mig, men nu är jag här och redo för blogg igen.
En anledning till att förra fredagen föll bort är nog allt som hände. Vet inte hur det är för dig men i mitt liv så tycker jag att det ibland snurrar på i en rasande fart och allt skall hända och göras just då och så ibland står det liksom still. Fast jag måste nog erkänna att jag gillar när det rör på sig, man känner sig liksom lite mer levande.
I den här bloggen brukar jag reflektera med ett kommunikationsperspektiv om veckan som gått.
Det som slår mig nu efter dessa veckor är hur viktig vårt sätt att kommunicera är. Ja men det är väl inget nytt, att det är viktigt med kommunikation det vet väl alla, tänker du? Jo, men det blev så påtagligt hur kommunikation verkligen påverkar oss.
Jag tänker då framförallt på min föreläsarutbildning som jag höll i Göteborg. En kurs som blev extra spännande eftersom de flesta av deltagarna var coacher och använder just kommunikation som arbetsredskap. Målet för dem var att träna sig i att kunna hålla föreläsningar för en större publik och kunna föra ut budskapet på ett intressant och intresseväckande sätt. Som alltid på en föreläsarkurs så är en av uppgifterna för deltagarna att hålla en presentation för oss andra.
I en av presentationerna berättar en av deltagarna om ett barndomsminne som egentligen borde vara positivt men som resulterade till prestationskrav och t o m ätstörningar. Orden som utlöste det hela var: ”den här lilla flickan är klassens ess” orden sas av klassläraren till flickans pappa på ett kvartssamtal. Vad är ett ess? tänkte den lilla flickan som inte visste vad det betydde men förstod att det måste vara något mycket positivt eftersom pappa blev så glad. Det här måste hon ju göra om och så började hon leta efter fler situationer för att kunna bli ”ett ess”. Det blev fotboll, studier, karriär etc, etc tills en dag hon helt enkelt föll ihop utbränd av strävandet att återupprepa ”klassens ess”.
En annan berättelse handlade om hur en lärare tvingade en flicka att fortsätta att prata fast hela klassen skrattade och tyckte hon pratade så konstigt. Nej, det var inte en nyanländ svensk i dag utan för kanske 40 år sedan då en liten svensk flicka flyttade till Danmark och skulle börja skolan där.
Starka och viktiga berättelser som fick mig att tänka: Hur kommunicerar jag? Hur förmedlar jag beröm, hur ställer jag krav? Jag som tycker att det är så viktigt att ge beröm och samtidigt utmana sig själv. I båda fallen så är jag övertygad om att läraren menade väl. Men i båda fallen blev det skador för livet.
Nu tror jag ju inte att vi skall sluta ge beröm eller sluta ställa krav. Men jag tror och blir bekräftad i min uppfattning att vi skall lyssna både med ögon och öron, att våga fråga och att kommunicera vidare. Att våga prata om hur och vad vi känner.
En kurs som blev både tankeväckande och kul. För visst hade vi en massa roligheter för oss också (annars är det svårt att förstå allvaret). Här en bild på när Jennie och Gabriel gör ”tolken”.
Så snart jag kommit hem från Göteborg var det dags att ställa om till Häxberättelser på Österlens museum, en helt annan form av kommunikation, men kanske ändå inte???
Och nu förbereder jag en utbildning för personal som genomgått en stor förändring och skall svetsas samman för gemensamma mål i det nya, spännande!
Härlig helg!
