Hej!
Denna vecka fortsätter jag på kroppsspråkstemat.
Vad betyder kroppsspråket egentligen? Kan man säga vad den ena eller den andra gesten betyder i ord? Ja, den frågan får jag ofta, man vill ha en direktöversättning till ord. Men att generellt direktöversätta kroppsspråk skulle jag vilja säga är mycket svårt för att inte säga omöjligt. Man skulle kunna säga att vårt kroppsspråk består av en massa dialekter och skiftningar knutet till både vår personlighet och kulturella uppfostran. Det enda vi egentligen kan vara helt säkra på är att det påverkar oss och att vi ”läcker” information genom vårt kroppsspråk.
Ju längre du studerar en persons beteende ju närmare kan du komma en form av sanning, detta innebär att du måste kunna jämföra när personen är glad och harmonisk med när hon är nervös och spänd etc. Vi har alla våra specifika uttryck i dessa situationer.
Svårigheten med att tolka kroppsspråk är också att ett och samma uttryck kan vara tecken på flera saker. Ta t.ex armarna i kors som ofta upplevs som ett avståndstagande, det kan likaväl vara ett uttryck för att personen fryser och därför ”kramar om sig själv”.
Nu tycker du kanske att jag talar emot mig själv. Jag som så ofta pläderar för att vi skall både ”lyssna med ögonen” (se tidigare blogginlägg) och träna vårt eget kroppsspråk. Och det tycker jag också fortfarande. Genom en kombination av medvetenhet, ödmjukhet och lyhördhet är jag fullt övertygad om att vi kan förbättra vår kommunikation med varandra.
Blir du medveten om och tränar ditt eget kroppsspråk så blir du tydligare mot din mottagare (och blir lättare att förstå). Tränar du din förmåga att uppmärksamma signaler hos den du lyssnar till, med respekt och ödmjukhet, kan du lättare bemöta denne på ett bättre sätt.
När jag skriver detta kom jag att tänka på en speciell händelse som hände mig själv för en tid sedan. En händelse som hade kunnat leda till en riktig grannfejd.
En av våra närmaste grannar höll på att bygga sitt hus och på tomten skulle det finnas ett uthus. Vi hade sett ritningarna men fått uppfattningen att det skulle ligga betydligt längre ifrån tomtgränsen. När jag sedan såg pinnarna för det utmärkta huset blev jag förvånad och påtalade detta till byggarna som förstod och framförde min klagan till byggherren, dvs min nya granne. Senare på kvällen ringer det på dörren, det är grannen. Jag ser då en man i typisk försvarsställning; armarna i kors, bröstet något utskjutet, rösten något spänd osv. Min kropps första instinkt blev naturligt att också ställa sig i försvarsställning, men vad hade hänt då? Jo troligen det jag brukar kalla ”tupp mot tupp syndromet”, och vi hade haft en betydligt sämre chans att bli de goda grannar vi är i dag. I stället öppnade jag upp mitt kroppsspråk men med matchande tempo. Vi kunde på så sätt tala om situationen på ett vettigt sätt och lösa situationen så långt det nu gick.
Grannen kom ju inte för att mucka gräl men kände sig säkerligen naturligt obekväm i situationen, han kunde ju inte veta hur jag skulle reagera. Hans kroppsspråk ville inte skälla, det berättade i stället att han var orolig för hur jag som granne skulle reagera.
Denna lilla episod tror jag är mycket vanlig men olyckligtvis slutar den inte lika ofta så lyckligt som vår.
Härlig helg!
Cecilia
