Har precis lyssnat på en intressant TED talk om våra spegelneuroner. Det är neuroscientisten Vilayanur Ramachadrian från University of California som berättar om våra spegelneuroner och hur de arbetar inne i våra hjärnor. Du kan lyssna på det här: http://inside-the-brain.com/2014/12/10/the-neurons-that-shaped-civilization/
Nu funderar jag vidare på varför berättelser är så kraftfulla när vi kommunicerar med varandra.
Kan det vara så att våra spegelneuroner hjälper oss att föreställa oss vad den andre berättar? I berättelsen finns ju känslorna och upplevelsen vilket speglar över till mottagaren.
Är det dessutom en berättelse som berättas IRL med röstens alla nyanser och kroppsspråkets visuella tal, ja då måste ju spegelneuronerna reagera.
Funderar även på hur vi så ofta fokuserar på problemlösning istället för att förebygga med att plocka fram positiva berättelser. Om det nu är som forskarna kommit fram till så borde vi ju kunna använda positiva exempel och berättelser mycket mer effektivt. Jag menar inte att vi skall blunda för problem, problem uppstår och är en del av vår vardag och när de uppstår så bör vi hitta lösningar. Men jag menar att vi lägger alldeles för stor vikt på att hitta problem istället för att hitta och se det som faktiskt fungerar.
Just nu håller jag på att förbereda en föreläsning om arbetsglädje. Ett ämne som jag mycket gärna pratar om eftersom bara ordet är positivt. Att fokusera på vad det är som faktiskt gör att jag går till jobbet, vad det är som ger mig tillfredställelse och glädje i mitt arbete. Att hitta guldkornen i vardagen istället för att alltid jaga problem. Efter att ha sett denna TED talk så känner jag mig mer beslutsam om att jag skall lägga fokus på att låta mina deltagare berätta sina guldkornsberättelser om vad som ger dem arbetsglädje. Att de får dela med sig av stunder som ger både dem, deras arbetskamrater och kunder ett leende på läpparna. Förhoppningsvis kommer då spegelneuronerna att studsa glatt mellan alla deltagarna och sprida leendet vidare.
Härlig helg!
