Är det då någon skillnad mellan berättelse i skrift eller muntligt berättande?
För mig är ju det muntliga berättandet som står i fokus men på vår senaste storytellingkurs kom vi just att prata om detta eftersom vi hade ett par deltagare som har det skriftliga ordet som sitt huvudsakliga verktyg. De berättade hur de brukar fila på formuleringar för att få fram ”pärlor” i texten. Detta kunde göra att de sedan känner sig låsta vid sin skrivna text när de skall berätta den.
Pärlorna blev till ”darlings” och de känner att de bara måste få vara med.
Likaså kan jag själv känna ibland när jag skall återberätta en väl skriven text. Den kan få mig att känna en överdriven respekt och jag blir låst vid de fina formuleringarna och ordvalen.
När du berättar muntligt måste du släppa den prestigen.
Har du en text som du vill återberätta muntligt, gå i stället igenom texten och stolpa ner den till punkter. Vad måste finnas med för att du skall få fram det du vill ha sagt? Var är den ”röda tråden”?
Återberätta sedan berättelsen för dig själv eller för någon sparringpartner. Gör det flera gånger, ”smaka” på orden och formuleringarna så att berättelsen blir din. Låt liksom berättelsen få slå rot hos dig och börja växa hos dig.
När du sedan möter din publik så skall berättelsen ligga så tryggt hos dig att när den möter publiken så får den nytt liv.
Jag har några ord som jag alltid brukar avsluta mina kurskompendier med, ord som jag bär med från min talpedagog på scenskolan. Hon sa: – Glöm nu allt vad du lärt dig och möt din publik med lust, blod och närvaro. Har du tränat så finns kunskapen hos dig och jobbar för dig.
Och det är just det som är den stora tjusningen med berättande, en berättelse är som en egen levande varelse som först får liv när den möter sin publik.
Härlig helg!
Cecilia