Jag är själv småföretagare och har också många småföretagare som kunder. För många av oss kan tillvaron kännas som en bergochdalbana, antingen har vi så mycket att göra så vi knappt hinner med eller så lyser orderboken tom och vi känner paniken komma krypande. Då gäller det att hålla den där panikkänslan i schack och istället hålla gnistan vid liv.
Men även för den som arbetar i större sammanhang t ex som tjänsteman på ett större företag eller organisation så kan tillvaron te sig liknande om än ge andra uttryck. Ibland känns arbetsuppgifterna stimulerande och trivseln med övriga kollegor fungerar bra och så händer något; omorganisation, neddragningar eller bara att man känner sig trött på det man gör.
Hos oss i mitt förhållande så har jag fått exempel på båda och också exempel på hur lite som behövs för att tända den där gnistan igen.
Jag börjar med min man som är anställd och länge gått och gnytt och sedan en tid börjat rikta in sig på att äntligen få gå i pension. Han har helt enkelt börjat tappa gnistan, det är inte så kul att gå till jobbet längre, vilket också har lett till att han även hemma har blivit både tröttare och inte alls så speciellt kul att umgås med. Men så häromdagen var det som om jag fått en ny man, en mycket gladare och piggare make, jag började känna igen den där killen som jag en gång förälskade mig i. Vad hade hänt? Jo, en liten detalj kan tyckas men som i sammanhanget ändå mycket stor. Hans chef hade observerat och läst av hans tankar och önskemål (för jag tror faktiskt inte att han direkt uttalat dem för henne). Hon hade kallat honom till sig och frågat om han var intresserad av att ta ansvar för en annan del av verksamheten än den han har idag.
En mycket klok chef skulle jag vilja påstå och funderar samtidigt på hur många företag, organisationer och människor som befinner sig i liknande situationer? Om man ser det från en krasst företagsekonomisk sida; dyra kostnadsställen (det kostar en hel del att ha anställda) som måste ge avkastning, utdelning för att företaget skall överleva. Att då ha en person som redan två år innan sin pension börjar tappa gnistan och sitt engagemang kan vara rent förödande. Men det kanske inte behövs så radikala åtgärder för att gnistan kan tändas igen? Vi människor behöver känna oss behövda, kunna utvecklas och samtidigt känna frihet. Men uttrycken för dessa behov ändras genom våra livscykler. Att stanna upp fråga och lyssna är viktiga ledord. Det som kändes stimulerande och utvecklande för några år sedan kan kännas hämmande i dag och vice versa.
Men för mig då som är min egen chef. Vad kan jag göra?
Ja, vi som är våra egna chefer bör ju tänka på samma sätt, var befinner jag mig i min och mitt företags livscykel? Vad driver mig?
Nu har jag inga som helst tankar på pension, jag älskar mitt jobb och tänkte efter gårdagens underbara kursdag istället: Önskar att jag hade fler liknande uppdrag inbokade. Så det får bli min tändande gnista; utmaningen att hitta fler möjligheter att göra kunder nöjda och glada. Just nu har jag en relativt tom orderbok så nu finns ju alla möjligheter att söka efter nya spännande uppdrag.
Härlig helg!