I går blev jag verkligen berörd och nästan omtumlad. Jag lyssnade på Lena Persson, sakkunnig i hedersproblematik. Hennes föreläsning ingår i ett projekt som Klippans kommun har valt att kalla En förändrande story, där även jag ingår med storytelling som metod.
Projektet börjar alltså med en heldagsutbildning om hedersrelaterat våld där även könsstympning ingår. Lena berättade på ett mycket klarläggande sätt hur verkligheten faktiskt ser ut.
Men det kanske viktigaste budskapet som jag fick med mig var ändå orden; Våga fråga! Att inte fråga är en omvänd rasism enligt Lena. Av sk hänsyn för andras kultur och integritet låter vi bli att fråga och säger att det är deras problem. Men det är barn det handlar om, barn som far illa, mycket illa.
När jag kom hem efter denna omtumlande dag så tänkte jag vidare på hur ofta vi låter bli att fråga och försvarar oss med fraser som; vill inte störa, vill inte riva upp gamla sår, vill respektera den andres integritet etc. Men egentligen handlar det om att jag är feg, jag vågar inte höra svaret. Det handlar då inte endast om dessa frågor som säkerligen känns mycket främmande för många av oss utan även en så enkel fråga som att fråga hur någon verkligen mår när jag ser att något verkar vara galet eller fråga en närstående hur mycket alkohol den dricker osv.
Lena sa: Ställ frågan, var sedan tyst och vänta på svaret, lyssna och fråga vidare. Då visar du att du bryr dig. Men om ingen vågar fråga så händer ingenting då får det hemska fortgå i generation efter generation och det lilla barnet tror att så skall det vara, det är livets sanning.
Nästa vecka är det min tur i projektet då skall vi undersöka hur berättelsen kan vara en hjälp att framföra ett allvarligt budskap. Det blir på fredag så om det inte kommer på nästa veckas blogg lovar jag skriva om hur det går veckan efter.
Men nu önskar jag dig en
Härlig helg!
